Så här kan man få bo om man inte har pengar att bygga upp sitt hus efter jordbävningen 2015!! Husen kallas ”Nepali Tent” och är helt enkelt korrigerad plåt som rests upp på trästommar. Det är iskallt på vintern, bakugnshett på sommaren och mycket ljudligt under regnperioden i de här ”hyddorna”.

I just det här huset bor en av flickorna som Nepaleducation sponsrar tillsammans med sina föräldrar och sin syster.

Efter det här besöket blev det en bizzarr upplevelse att fika på Hyatt Hotel och äta glass.

Ett annat besök vi gjorde var hemma hos en av de familjer vars döttrar (3 stycken) sponsras. Den äldsta dottern är snart färdig läkare och är en av de allra första flickorna som Nepaleducation sponsrade för att de skulle ha råd att låta flickorna/döttrarna gå i skolan. Nu är näst äldsta dottern snart färdig jurist/advokat och yngsta dottern kämpar på i skolan för att kunna studera vidare.

Vi var också hemma hos en familj med en mamma och fyra döttrar på gångavstånd från vårt boende i Kathmandu. Till dem hade vi med oss en del kläder och annat, som de givetvis blev väldigt glada för. Jag fick en nyckelring med ett rosa hjärta av den näst äldsta flickan. Vilken gåva!!

Dessa överväldigande och omtumlande möten med dessa fantastiska människor lämnar en rörd, berörd och inspirerad!

Sista kvällen fick vara med på årets fest för alla de flickor (och mammor) som är med i sponsrings-programmet. Där mötte vi fler av de flickor och mammor vi träffat tidigare. Alla fick presentera sig, även vi och den allra yngsta flickan (4 år).

Vi bjöds på underhållning i form av dans och det hela avslutades med middag och glass till efterrätt.

Till sist vill jag presenterna paret i vars hus vi bodde under vistelsen i Kathmandu. I huset bor även en son med familj. I Nepal flyttar alltid sonhustrun in hos mannen efter giftermålet. Mannen bor alltid kvar hos föräldrarna. Den yngre familjen hade två pojkar.

Här ger frun i huset min välsignelse på morgonen innan min avfärd till flygplatsen. Jag fick en prick i pannan, en sjal, en blombukett och ett äpple. Jag åt massor av äpplen som frun skalade och skivade upp, så hon tyckte nog att jag behövde ett äpple på hemfärden.

Så fint!!

Avskedsstunder är alltid ledsamma, men det känns som om jag gärna kommer tillbaka.

En kopp kaffe intogs på flygplatsen i Kathmandu innan avfärd.

”Grand Finale” på vår vandring i Nepal blev tempelstaden Bhaktapur. En ganska ”turistig” stad med massor av butiker, folk, motorcyklar, ett livligt kvällsliv, hotell & restauranger.

Några av Bhaktapurs tempel blev förstörda i jordbävningen 2015, men håller sakta, sakta på att byggas upp igen. Man tar tillvara ALLT och knackar loss gammal betong för att sätta tillbaka stenarna som de var från början.

Så här såg templet ut innan jordbävningen. Nu låg det mesta krossat nedanför.

Här är bilder på ett annat av de många templen som blev förstörda.

De flesta i Nepal är buddister och deras gudar hedras varje dag med offergåvor; ris, blommor, frukt, rött & gult färgpigment, tända ljus och rökelse.

Kvinnan längst ner till höger bär på en bricka med offergåvor. Det såg vi många som gjorde i ordning och bar omkring på mellan de olika gudabilderna/statyerna.

Mitt emot den gyllene portalen till ett palats (med de två vakterna på bilden ovan), stod en staty, även den gyllene, på den kung som byggt palatset bakom portalen/ingången.

Det var stor kommers i de trånga gränderna med försäljning av ”allt”. Jag köpte bl.a. min fina handväska och den lilla rökelsehållaren, i form av en elefant, här. Kvinnan på bilden nedan sitter och syr små påsar (av resttyger misstänker jag) med dragsnoddar och jag köpte just den påsen som hon sitter och syr på bilden.

Här i Bhaktapur tog vi farväl av våra bärare, som på ett så fantastiskt sätt varit med oss på vår vandring, burit vår packning, ätit och druckit tillsammans med oss och varit allmänt trevliga och hjälpsamma. All heder (och mycket dricks) till dessa grabbar!!

Vår guide Ram tog vårt bagage tillbaka till Panga/Kathmandu morgonen därpå och vi fortsatte vår rundtur i tempelstaden ytterligare några timmar.

En av flickorna som Nepaleducation sponsrar bor i Bhaktapur tillsammans med sin mamma och vi fick den fantastiska möjligheten att träffa dem och även besöka deras hem. Oj, tacksamheten över hur vi har det i Sverige bara vällde över när vi fick se hur de hade det!! Mamman arbetar hemma med att knyta mattor.

Mer om alla andra härliga människor vi mötte i Nepal kommer i nästa inlägg.

Fredagsmorgonen i Namo Buddha inleddes med en vandring uppför en massa trappor (!)till en sk STUPA, en helig plats som rymmer en relik (ett hårstrå, en benbit eller dyl) från Buddha.

En större stupa fanns även åt andra hållet och det innebar en massa trappor (!) nerför.

Det tänds många ljus och bränns mycket rökelse runt de här kupolerna och på andra ställen också. Här köpte jag några av de buntar med rökelse jag hade med mig hem.

Man lägger en bunt med rökelsestickor i en skål och täcker med mossa. Då brinner det sakta och länge. En idé att komma i håg!

Plötsligt ramlade vi in i en bönestund ute i det fria och ytterligare ett tempel/offerplats. Bönestunden leddes av en munk från klstret.

Efter frukosten och rundturen i omgivningarna till klostret vandrade vi vidare genom en hel dal full med flaggor. Flaggorna är blå, gula, röda, gröna och vita och symboliserar fem element; himmel, jord, eld, universum och ngt mer (som jag inte kommer ihåg).

Varje år tas flaggorna ned på den här platsen och ersätts med nya. Vilket jobb! Vi undrade hur de får upp flaggspelen i trädtopparna. De här flaggorna syns lite var stans i Nepal och ska bringa lycka och välgång och ”offras” tex för avlidna personer. Då hängs flaggorna/vimplarna upp tillsamman med ett foto och/eller någon personlig tillhörighet som ett klädesplagg el dyl.

Slutmålet för dagen var Balthali Village Resort, men innan vi kom fram passerade vi hängbroar, andra fantastiska vyer, bundna getter och en del blommor.

Ni lägger märke till trapporna va?!

Balthali Village Resort var också ett fint ställe att övernatta på. Över huvud taget var alla vår övernattningsställen över förväntan. Vi hade blivit förvarnade om att, för säkerhets skull, ta med oss sovsäck, men den behövde aldrig plockas fram.

Soluppgången på det här stället är tydligen vida berömd och många vallfärdar hit för att få sen den. Tyvärr var det ganska mulet just vår morgon, men det blev en fin soluppgångsbild ändå. Den hänförande utsikten ger iaf plåster på såren.

Innan vi vandrade i väg fick vi en lektion om buddismen och Buddha av vår guide Ram. Det var mycket intressant och det väckte min nyfikenhet att lära mer om denna filosofi, som man hellre säger än religion. Jaha!!

På vår sista vandringsdag (lördag) fick vi uppleva ösregn och flödande diken längs vägarna. Det blev klafsigt om fötterna, blött under (den lånade) regncapen och kändes allmänt trist, så det blev bil den sista biten innan ”målgång” i Bhaktapuhr och övernattning en sista natt.

Vi gjorde det!!
Foto: Ram Gautam/Nepal

Alla upplevelser sista dagen i Bhaktapur, innan återfärd till Kathmandu, blir ett eget inlägg.

Onsdagsmorgonens frukost smakade himmelskt gott! Kaffe med mjölk, bröd och omelett serverades innan vi gav oss i väg igen.

Det blev ett plötsligt stopp på vår vandring tidigt på eftermiddagen pga regn. Då blev det lunch i trevligt sällskap av en flock höns.

En av hönorna var väldigt nyfiken. Det lönade sig att vara så närgången, för hon fick sig nudlar serverade av en av deltagarna.

Regnet stoppade inte så vi tog en taxi/VAN till nästa stop, som var Dhulikhel. Där var det bokat rum på Dhulikhel Lodge and Resort: ett hotell med en fantastisk utsikt.

Men med massor av trappor!

Det var INTE så att man sprang upp och ner i trapporna som en bergsget efter de tre första dagarnas vandring. Man var mycket noga med att ransonera sina steg i trapporna.

Frukosten dag 4 intogs utomhus. Vilken känsla!

Efter frukost vandrade vi vidare till Namo Buddha.

Vi rastade ofta under hela vandringen. Vatten är en livsnödvändighet för att klara strapatserna. Vi hade alltid 1-2 l vatten var i ryggorna.
OBS! Bilden nedan visar ett mycket lättgånget parti.

Dagens höjdpunkt var ett besök vid en gigantisk Buddha-staty ”mitt ute i skogen”. Hur i hela fridens  namn har man lyckats bära upp allt material som behövts!!??

Frampå kvällen anlände vi till klostret; Thrangu Tashi Yangtse Monastery i Namo Buddha, där vi skulle bo över natten i Gumba Guest House.

Så nu är det check på att bo i ett kloster också!

Längst däruppe ligger klostret!

På kvällen var jag med på en ceremoni för alla munkar och nunnor som bor på klostret. Turister och andra tillfälliga gäster tillåts att vara med. Vi satt i utkanten av salen på fina mattor. Det var högläsning, sång, trummor, trumpet och te & kaka enligt ett strikt mönster (förmodar jag). Där inne fick man inte fotografera, tråkigt nog, men jag tog en bild på mattan jag satt på iaf.

Efter ceremonin var det strax middag. Vi fick äta tillsammans med munkarna och nunnorna i matsalen. Vi blev serverade soppa, ris och grönsaker, på samma sätt som de, men de flesta tog bestick. Annars äter nepaleserna oftast med händerna, utan bestick.

Den här måltiden var en riktig ”bonusupplevelse”!

Rummet hade fina gardiner och en fantastisk utsikt.

Så nu har jag som sagt sovit på ett kloster också!
Säkert mycket bekvämare än vad munkar och nunnor gör, men ändå.

Tidigt på måndagsmorgonen gav vi oss iväg med all vår packning, vår guide Ram, våra två bärare och våra vandringsstavar från Kathmandu till Sundarijal, där vår vandring började.

Vilken otrolig lyx att ha två, inte så stora men starka, killar som tog packningen!
Här packar de ihop fyra personers packning till två ”paket” att på nepalesiskt vis bars på vår vandring. Varje ”paket” vägde mellan 20 och 25 kilo.

Här bär killarna vår packning ( i regn) på nepalesiskt vis. Foto: Annelie Berg A´Deild

Foto: Annelie Berg A´Deild

Foto: Annelie Berg A´Deild

Här startade vi vår vandring.

Första dagen var det en enda lång trappa upp till 2430 möh. Jag tog inte en enda bild på alla trappsteg som vi tog, så JOBBIGT var det! En av deltagarna hade en festlig stegräknare som även gav besked om hur många våningar vi hade gått upp. Första dagen gick vi upp 123 våningar (ca 350 höjdmeter). Totalt på hela vandringen gick vi upp 242 våningar (ca 700 höjdmeter).

Jag lånar en bild av en annan av deltagarna som fångade våra strapatser i alla trappor. Den säger allt om första dagens vandring!

Foto: Annelie Berg A´Deild

Upp, upp, upp mot vandringens högsta punkt; 2430 möh

Framkomsten till hotellet på kvällen var MYCKET välkommet, det ska erkännas. På kvällen fick vi uppleva en kraftig regnskur, strömavbrott och hagel. Check på det!

Runt hotellet kunde man tydligt se vilka konsekvenser jordbävningen 2015 har haft på många hus. Finns inga pengar till återuppbyggnad av husen, överges de och får förfalla ytterligare. Vilken hemsk syn det är med ett hus som står ”på sniskan”!

Tisdagen blev en lång vandringsdag. Inte så brant upp eller ner, men vi gick hela dagen. Hotellet i Nagakot var jättefint, men vi var tvungna att gå i trappor för att komma till våra rum. Det kändes TUNGT i benen efter två dagars gående, första dagen mest i trappor. Speciellt morgonen efter, när vi skulle gå till frukost. Oj!

De första dagarna efter ankomsten till Nepal tillbringades i Kathmandu (Nepals huvudstad). Det var skönt att bli hämtad på flygplatsen i Kathmandu av min vän P och vår guide Ram efter ca 2,5 timmar i tre köer för att få ut visum till Nepal. Det var en pärs! Men till slut var det fixat och jag kunde börja leta reda på mitt bagage, som för länge sedan hade tagits av bagage-bandet.

Första kvällen blev en hemmakväll hos familjen Madhav i Panga (en del av Kathmandu), där vi bodde innan och efter vår vandring.

På morgonen, innan frukost, blev det vandring i Panga med omnejd. Det var en bra uppmjukning inför det som komma skulle.

Nepalesisk frukost/mat består av te eller kaffe, ris, linser, ägg och grönsaker. Det äter de varje dag, två gånger om dagen. För min del blev det toast med ost eller marmelad, kaffe och omelett de flesta dagarna.

Examinering av förskolebarn
Första dagen var vi med om examineringen av förskolebarn på en av skolorna där nepaleducation.se har några av sina fadder-flickor. Den heter Creative Academy och är en Montessori-skola. Det var de största förskolebarnen, som nästa termin ska börja i ”riktiga” skolan, som fick sina hattar, diplom och välönskningar. Året är 2074 i Nepal. Var och en fick gå fram till rektorn och få sin hatt och sitt diplom. Det var en allvarlig och fin stund för 6-åringarna.

Men innan de fick sina hattar, diplom och välönskningar visade de upp sina talanger inom sång, dans och teater. De gick med stort allvar in för sina uppgifter och de var så duktiga. Förutom vi var det föräldrar, syskon, rektorn, lärare och andra elever i publiken. Det var en upplevelse ända in i hjärtrötterna!!

I en paus serverades en liten måltid på tallrikar av bananblad. Vilket miljötänk!!

Turer på sta´n i ett buddistiskt land
Vi hann med några turer på sta´n också, innan vi gav oss iväg på vandring. Det var härligt rörigt, med moderniteter som SIM-kort, fruktbud på cykel, försäljare och gigantiska trasselsuddar med telefon- och el-ledningar överallt.

Att man är i buddistiskt land råder det inget tvivel om. Buddha finns överallt i alla möjliga färger och former, även inne på matställena.

På gatan framför varje hus finns det heliga stenar där man offrar blommor, ris och målar med färg. Man för akta sig så man inte kliver på någon av dem!!

Små offerplatser hittar man lite var stans i Nepal och överallt ligger det blommor, små fruktbitar och ris framför och Buddha, och andra gudar, är målade med gult och rött.

Man bränner massor med ljus och rökelse till gudarnas ära också. Jag köpte några buntar med rökelsestickor och ett litet ljus i keramikhållare med mig hem. Det fanns ljus i metallhållare också, men de fick man inte ta med sig från offerplatsen. Synd, för jag hade gärna haft ett så´nt här hemma.

Efter en tidig morgon-promenad, alla intryck under dagen och alla möten med fantastiska människor somnar man helt ovaggad på kvällen ….. tidigt.
Första kvällen var det fullmåne.