Redan förra året förälskade jag mig i Kardvädden som växte på Valla Gård (som tillhör Friluftsmuseet Gamla Linköping). Där och vid sjön i Ingolstadt (där dotterns familj bodde några år) fastnade jag för den vackra vädden, speciellt den överblommade och torra. Man använde Kardvädden att karda ull med i svunna tider.

Jag försökte få frön från den tyska Kardvädden att gro, men det lyckades inte.

I år köpte jag frön från Runåbergs och de grodde nästan allihop. Till nästa år hoppas jag få egna Kardväddar att beundra. I år blev det bara blad.
Så här står det på Runåbergs hemsida:
Kardvädd
Dipsacus sativus
Tillhör familjen Väddväxter, Dipsacaceae, och har sitt ursprung från västra Europa, över norra Afrika till västra Iran. Den är tvåårig och självsår sig lätt. Första året bildas en låg, taggig bladrosett. Trivs bäst i kraftig lerjord och sprider sig snabbt. Andra året skjuter den i höjden och har små, ljust violetta blommor på de kraftiga, taggiga blomställningarna (4 x 10cm), som torkade förr användes till kardning av ull eller som nu som torkade prydnader. Kardvädden blir lätt en 2 meter hög och ståtlig planta. Våra fröplantor kommer ursprungligen från Tjörn på västkusten.

Rabatten Trekanten
Mina egna Kardvädd-plantor ska växa tillsammans med Bolltistlar i rabatten Trekanten så småningom, hoppas jag. De sprider sig ju glatt båda två så det blir nog en taggig, men ståtlig, rabatt vad det lider.